Det gift som gör mig till jag

Jag är så himla trött på cancer. sådär himla trött och det går inte att kasta bort det, bränna upp det, ignorera det som man kan göra med mycket annat man är trött på.

Ständigt tycker jag mig bli påmind om denna västerländska välfärdssjukdom genom att höra om vänners vänner/släktingar/närstånde har insjuknat och gått bort.
Sällan jag hör en sån där lyckohistoria nu för tiden. Jag känner att jag behöver en idag.

För om några timmar ska jag gå och ge världens varmaste kram till en mycket nära vän som förlorat någon hon älskar i denna förbannade skitsjukdom som jag är så trött på, och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka.

Väntar själv på att en närstående sakta  men säkert ska somna in pga av skitsjukdomen och det äter upp mig inifrån. Kopplar bort det med att träna - kör nu ca: 6-8 pass i veckan. Koncentrerar mig stenhårt på saker jag tycker om, njuter av och älskar för att orka med att se min älskade mommo vittra sönder och tappa livsgnistan mer och mer för varje dag som går. Det enda hon ser fram emot är besök. Och vi besöker. Flera gånger i veckan besöker vi. Flera gånger om dagen pratar vi i telefon. Inte långa samtal, för det orkar hon inte längre.

Förr, när hon sa att hon väntade med att somna in tills någon av mig eller min syster kom tillbaka från längre resor eller  boende på annan ort, kunde jag vifta bort det. Martyr som hon kan vara. Hon är en sån liten bitter kvinna men ändå älskar jag henne.
Men nu, nu tror jag faktiskt på hennes ord när hon säger att hon ber varje kväll för att syss ska hinna hem och att hon på något sätt verkar vänta på att syss ska slutföra sin Afrika resa.

och det kanske finns ett visst öde med att jag blev kvar på Gotland ännu en höst. För inte kan jag bara dra nu. När min älskade mommo är så sjuk. Det kan jag inte, det vill jag inte. Så jag är kvar. Njuter av tiden som vi har kvar. Njuter av en höst på Gotland, njuter av höstens färger, dess lukt, dunklet, mörkret. Det är så speciellt när man kommer på att man verkligen är precis där man helst vill vara. Här. Det finns en mening med att jag är här. Jag vill vara här. Jag älskar att jag får uppleva hösten där man kan se stjärnor, känna lukten av natur och på söndag ska jag få rida. Jag går på gymmet och svettas, jag äter middag och går på jazzklub med finaste Anna. Hon som också är här och njuter att vara nöjd för tillfället. jag får umgås med min familj när vi som mest faktiskt behöver varandra. Jag njuter av livet som jag trivs med. och jag ska få rida på söndag. Äntligen. Jag tackar för att jag får göra de saker jag älskar under tiden jag väntar på det som verkligen gör ont i mig.

Jag är så trött på cancer

Så...

...ikväll ska jag ta en promenad bort till videobutiken, där en av mina äldsta och närmaste vänner jobbar och ge henne världens största kram och säga att jag finns här - för inatt förlorade även hon en mycket nära släkting. I den sjukdomen som jag är så fruktansvärt trött på. Cancer.
Och det är tungt. Även för mig. Kommer man från en liten by känner alla alla, speciellt när man växt upp tillsammans så lär man också känna varandras släktingar.
Anna var en av de första som ringde mig när min morbror gick bort - också även i den sjukdomen jag är så trött på. Han var något år äldre mig när han försvann, jag var 15.

Så ikväll är det min tur. Att finnas där, ännu en gång, för någon jag älskar. För ännu en person som förlorat någon de älskar i den där sjukdomen jag är så oändligt trött på.




Jag och Mommo för någon vecka sedan.

Nu ska jag ta min klump i magen och aktivera mig.

glöm inte att stödja Rosa Bandet som pågår under Oktobermånad eller vilken som helst cancerförening ni helst känner för. Alla drabbas vi av cancer - på ett eller annat vis. Och det gör ont.

Rock´n Roll