Det gift som gör mig till jag

Okej, Jag ger det ett försök. Ett nytt försök till att få denna blogg att rulla igen. Jag började läsa igenom mina blogginlägg, jag är fan rätt skoj. Tycker jag. Ni behöver inte tycka det. Jag skiter faktiskt i vilket. Jag tycker bara det är så fruktansvärt skoj att skriva att jag helt enkelt ser det som min dagbok, fast med mindre viktiga saker i. De riktiga smaskigheterna behåller jag för mig själv.
Idag köpte jag ett nytt block, jag har blivit inspirerad till att börja skriva igen. För mig. Det var länge sedan något sånt kom för mig. Jag har en text i mitt huvud som vill ner. Dock skriver jag bäst när jag får använda en riktig penna, på riktigt papper. Inte på tangenter. Man förlorar lite kontakt med det man gör då. Det är min åsikt. Kan bli kul.
Dessutom har jag lagt beslag på en ny kamera jag ska köpa, en för vardagsbilder, festbilder mm. Jag har saknat det. Min system är så jobbig att släpa med sig överallt och min gamla kompaktkamera håller inte måttet längre anser jag. Kan vara en bra investering. Hoppas på att kunna fixa den nästa vecka. Jag räknar med att få lite skattepengar. Kan avända dom.

NY är betald och nästan klar. har inte lyckats planera så bra runt omkring det hela men det löser sig.

Lite kul, när jag kolla tillbaka i gamla inlägg, vilken ångest jag hade i Belfast över att det inte skulle gå vägen. Fy fan vad det var nära många ggr till ett mentalt breakdown och var inställd jag var på att få läsa om terminen. Sen står man nu här med 15 poäng kvar (förhoppningsvis, har inte fått tillbaka resultatet på metodkursen än) och en uppsats kvar att göra. Det känns helt overkligt, osannolikt. Jag vet att man ska tro på sig själv och allt det här, intala sig att man kan och så går det. Men i många situationer är det så förbannat svårt att tänka så positivt, iaf när allt känns omöjligt. Jag vet att min mamma alltid sagt att jag har en lite svart syn på saker. Att jag lätt deppar ihop. Desktruktiva mönster. Dock tycker jag att jag börjar bli bättre på att hantera min ångest. Sen jag började träna på allvar, och följer rutiner så kommer ångesten mer sällan. Jag förstår inte hur, men vissa av oss klarar av att hantera den, jag pratar aldrig om det, inte mer än att jag brukar ha sjuk ångest inför skolan så jag nästan kan hyperventilera vissa ggr. J

Jag är, som jag har sagt tusen gånger förut. Så förbannat trött på att hela tiden bli dömd, bli jämförd, bli betygsatt. Jag hatar att man hela tiden behöver känna att det ska prestreras på alla möjliga områden. Det är så jävla svårt att hela tiden hålla ögonen på målet, man tappar lite koncentrationen ibland, vinglar till och då i just detta då, blir man livrädd för att falla och klamrar sig fast på linnan allt vad man har och blundar.
Jag har alltid upplevt mig som lite knepig, för att jag vägrar följa mönster och passa in i modeller om hur saker och ting ska vara. Jag är vad jag är. Jag känner vad jag känner. Ibland blir det bara så förbannat påfrestande att hela tiden få förklara sig. Förklara sig för varför man gör som man gör, eller varför man tycker som man tycker. Jag är inte världens socialaste person, ibland funderar jag på om jag är lite folkskygg. Jag trivs inte i vissa situationer och gör mig inte till för att trivas i dom heller. Jag önskar jag var världens lättaste när det kommer till sånt, men det är jag inte. Jag tänker, grubblar och funderar mer än vad jag pratar. Jag önskar jag kunde dösnacka, men jag är inte så bra på det. Vad fyller det för funktion? Det gör nog inte mig speciellt rolig.

Jag är inte perfekt, vem fan är det? Vem sårar inte någon annan någon gång i sitt liv? Frågan handlar väl mer om man gör det medvetet för att vara elak eller om man gör det för att man är sig själv? Jag brukar undvika att såra folk medvetet, det är inte snällt. Dock tänker jag aldrig be om ursäkt för om jag sårar någon för den jag är, och det jag värderar. Det är väl inte upp till mig då att utvärdera situationen utan den personen som faktiskt blir sårad att göra.

Nu blev det lite djupt. hade bara en annan konversation ikväll som gjorde mig påmind om att jag nog är lite ostabil trots allt, trots att jag ger sken utav att vara ruskigt säker på mina fötter. Men alla faller vi någon gång, ner i hål!


Btw, ska fan lägga upp ett kort här på mig om några veckor. Lite skillnad i storlek anser jag från Belfast-tiden och nu. Det går framåt med träningen. Det är jag faktiskt fruktansvärt nöjd över. Gör att man vill ge lite mer hela tiden.


Rock´n Roll mina vänner.
Take care of you
Drick inte för mycket vin nu i vårsolen.