Det gift som gör mig till jag

Jag har kommit på mig själv att jag blivit lite bitter, inte så att det märks men att jag är lite tillbaka i det där tänkandet jag hade ett tag när det var mycket omkring mig på gymnasiet.

När jag vaknar på morgonen, öppnar jag misstänksamt ena ögat, och suckar över att det är morgon. Jag släpar mig upp och och gnuggar sömnen ur ögonen, sätter på dagens första kopp kaffe, tittar mig själv i spegeln och möts av ett svullet ansikte, ett burrigt hår som står precis åt alla håll, och som dessutom behövdes klippas av ordentligt för ett bra tag sedan.
Jag försöker jobba, plugga, träna och få ett någolunda socialt liv gå ihop med lite egna intressen, vila, ett distansförhållande, krav och måsten från andra håll. Och ja, jag gillar det, till viss del.

Jag är oerhört tacksam över mitt jobb som är så fritt att jag kan komma och gå som jag vill bara jag gör det som krävs varje dag och sen kan jag lägga upp resten efter hur det passar. Jag kan plugga när jag känner för det, träna när jag kännner för det. Så jag är nöjd, det kunde inte vara bättre.

Jag är bara så trött, ständigt trött. Jag längtar efter sängen så fort jag kliver upp ur den på morgonen, jag kan inte se fram emot något annat än att få krypa i pyjamasen, sätta på en favoritserie och koppla av och somna. Jag blir besviken när natten är över för de senaste veckorna trots att jag försökt allt från att sova mera, mindre, dricka mera vatten, äta bättre, träna, luft. Ja ni vet allt det där de säger att man ska försöka med, så är jag fullständigt död när jag vaknar.

Mina klor är helt trasiga av att ständigt få slita mig upp ur sängen, och jag är knappt kontaktbar den första timmen. Jag vill bara äta min frukost, få min kaffe och göra mig klar till gymmet i lugn och ro. (Inte alls för att jag bär gummihandskar på händerna 99 & av all jobbtid och det blir varmt och svettigt och de svettas sönder)

När jag går och jobbar blir jag helt slut efter nån timme, och förra veckan bar knappt benen mig hem. Det tog min nästan 50 min att ta mig hem som vanligtvis tar kanske 35 min.

Jag tror det är vintern? Jag tror jag är i desperat behov av lite solenergi. Jag vill ha tillbaka min pigghet. Min Energi.
Vill känna att jag skulle kunna ta en tur på stan och faktiskt få det där håret avklippt istället för att muttra sig hem till soffan så fort jag får lite tid över, som inte handlar om jobb, plugg, träna, tvätt, handla, städa, fixa, dona och bara ligga där och stirra i taket.

Enda skillnaden jag kännt att jag faktiskt varit på bra humör när jag vaknat och inte kännt mig så där eländigt trött, sliten och svullen var i helgen när jag vaknade och insåg att jag hade min man bredvid mig.
Men nu har han åkt tillbaka till storstaden och jag ska sova ensam igen och jag är bitter. Det är dags att ta tag i det här med göra distantsförhållande till ett riktigt förhållande. Snart, bara uppsats, jobb och annat kan bli klart, bara jag får lite energi, lite inspiration, liten spark i baken kanske, en stor spark?

Godnatt

Rock´Roll

Btw: Jag såg Frank förut på riktigt, på tvn som reklam och inte som youtubeklipp. Jag ser så sällan på tv för att jag avskyr reklam, Jag kan verkligen inte med all jävla skit. men det var kul, kul att se Frank på stortv med bra ljud istället för på min datorskärm. Jag skratta så jag grät. Syster med.
Tänk om alla kunde göra bra reklam, då hade kanske inte så många bytt kanal så fort det blir reklam. För vilka mer reklamer kan man med förutom ICA, de där rödhåriga Damerna (comhem om jag inte minns fel), och Frank?