If I loose you

Idag är ingen bra dag. Börjar känna av nån slags sjukdom, för jag är så trött och likgiltlig i kroppen. Minsta lilla ansträngning får mig att vilja lägga mig ner och sova. Jag somnade på soffan igår innan tolv, vilket är ovanligt för mig, samt att jag sov i nästan 9 timmar. Jag brukar sova max 7 på vardagar.
Jag har vilat idag, bara gjort det allra nödvändigaste. Känner mig helunderlig.
Gymmet gick riktigt bra igår morse också, så det känns konstigt att "kroppen" bara dog några timmar efter.

Jag hade tänkt att jag inte skulle skriva allt för personliga saker i bloggen. Fast idag känns det som jag slopar det och skriver något som gjorde mig rätt så arg imorse.
Min syster ligger stationerad på en ätstörningsklinik i Sthlm sen någon månad tillbaka. Sakta men säkert ser jag henne komma tillbaka och vara samma gamla syster med energi igen, vilket är bra. Dock tar processen med hela tankesättet kring ätande, motion och sig själv att ta mycket längre tid, så på något sätt ser jag inte henne påväg mot tillfrisknad från den dagen jag ser en förändring i hennes sätt att tänka om sig själv. Dock är hon duktig, hon är kvar där, hon kämpar på, hon äter och skapar sig en vardag. Hon har börjat pyssla med brodering, och nu är det bara jul som kretsar i hennes huvud. Jag måste ärligt säga att jag inte trodde hon hade talang för det där med brodering osv. (ni som sett henne teckna vet, och ni såg ju mina fina teckningar). Hon har talang, hon gör fina saker och verkar vara påhittig.

Det jag verkligen blev arg på imorse var att mamma är där nu och syss har fått en ny behandlare som verkar vara riktigt bra och hon hade talat om för mamma och syss att när syss först kom dit så var det i grevens tid. Hon hade så låg puls att tekniskt sett så ska en människa inte leva då.
Vi hade alltså kunnat förlora min syster vilken sekund som helst då. Jag är inte förvånad, de sista veckorna hon var hemma låg hon på soffan och orkade knappt sträcka sig efter telefonen om den låg på bordet intill henne. Det som gör mig förbannad är att två ggr under den här kritiska tiden då vi försökte få in henne på ett hem och få henne att ta emot hjälp var hon på aktuten för att hon kände av hjärtat och båda ggr blev hon hemskickad med den pulsen hon hade då, som var alldeles alldeles för låg. Hjärtat hade alltså tagit grymt med skada och ändå blev hon hemskickad.
Vad i helvete tänker läkare med om de gör något sådant? Hur fan kan man fatta ett sådant beslut att skicka hem en människa som inte ätit på flera månader, som kommer in som ett vacklade benrangel, och klagar över smärta i bröstet och har så låg puls att hjärtat knappt slår längre?

Jag är inte förvånad över detta dock. Mickes mamma har varit sjuk i flera år och inga läkare verkar kunna ta henne på allvar eller hitta något fel på henne trots att hennes symtom gör henne helt oförmögen att ta sig upp för trappan, andas ordentligt vissa tillfällen.
De var också nära att operera in en pacemaker på en helt frisk människa pga av det hade blivit fel med proverna och det var någon medcin som skulle regleras istället.
Min pappa gick till en läkare efter ett år av smärta som flyttade runt sig i kroppen och en fot som svullande upp rätt så ordentligt och gav honom riktigt riktigt smärta. Han fick själv be läkaren om att de skulle göra ett Borelia-test. läkaren var skeptisk men gav med sig tillslut. Gissa vad det var?! Jo Borelia.
En annan läkare missade min morbrors cancer. Idag finns han inte med oss längre, troligtvis pga av en felbedömning.

Jag säger inte och jag menar inte att läkare ska vara några övermänniskor som ska bota alla världens människor, alla gör vi fel och misstag och ingen kan vara perfekt. Dock så tycker jag nog att vi kan kräva av våran läkarvård att den ska vara av hög standard och att man inte ska ge sig förrän man har fått reda på felet. Det verkliga felet. Vi betalar skatt i Sverige för att få stor del av våran läkarvård gratis. Jag vågar inte ens tänka på vad den behandlingen som min syster nu går igenom skulle kosta om vi fick bekosta allt själv. Jag är tacksam för vårt skattesystem, jag är tacksam för stor del av våran välfärd och sociala skyddsnät, men den måste också fungera när det verkligen gäller också.
Vissa problem verkar inte tas på allvar av läkarvården. Det är fruktansvärt. Så får det inte vara.
Hade inte min mor, min far och jag tagit tag i problemet och hade inte min mamma agerat som hon gjorde när de skickade hem min syster för andra gången så hade hon förmodligen inte levt idag.
På Gotland finns inget ordentligt ätstörningsteam, fanns ingen behövlig hjälp att få. Det är vansinne. Hade det inte varit för sköterskan på det här hemmet min syster ligger på nu, så hade min syster förmodligen inte funnits bland oss. Jag är tacksam för henne.

Nu ska jag inte skriva mera. Jag bara känner mig så psykiskt utmattad idag + att någon slags sjukdom tagit min kropp i besittning. Jag skulle kunna ligga på den här soffan i resten av mitt liv. Det kan jag inte. Imorgon ska jag jobba.

Syster, jag älskar dig. Jag hoppas du förstår att du aldrig kan få komma dit du var igen. Det tillåter jag inte. Du är människa, inte katt. Du har inte nio liv!

Rock´n Roll



Kommentarer
Postat av: Syss

JAG ÄLSKAR DAJ SYSTRA MI <3

2010-11-02 @ 21:45:57
Postat av: Suzanne Stenmark

Jag älskar er båda :)

2010-11-03 @ 21:25:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0