Det gift som gör mig till jag

Jag förstår inte. Mitt dåliga humör sitter i idag igen. Det brukar gå över fort. Nu har det gått över till en viss ångestladdande panik känsla. Jag försöker döva den med både det ena och det andra men det verkar vara som det är helt omöjligt just nu.
Jag ger den ett stenhårt pass på gymmet, som iförsig var väldigt upplyftande. Jag var munter hela tiden fram tills det var dags att gå hem. Sedan har bara mitt humör försämrats gradvis. Jag gav den lite fina kläder, lite mascara och ballerinaskor, fungerade inte. Jag gav den en promenad till optikern, jag har varit och kollat mina ögon. Måste köpa nya brillor. jag har repat mina. Inte bra. Fick mitt recept men hittade inga brillor jag verkligen älskade, det är samma ångestladdade ögonblick varje gång man ska byta. Jag hatar det. Jag gick förbi och köpte nya headphones timm mp3n, mina gamla hängde i en lös ljudtråd och ena snäckan la av påväg till SIBA. Bytte och ljudet verkar bra, lagom för att få tinitus iaf. Jag misshandlar mina öron. Jag kan inte hjälpa det. Jag blir tokig på mig själv.

Dessutom, jag har tröttnat på att springa omkring som att det är vinter ute. Det är vår, det ska vara sommar om någon vecka och det har inte varit vår än. Jag är så trött på det nu att jag börjat utmana vädret. Jag skiter i jackan, jag tar ballerinaskorna och jag har sumpade mössan påväg till gymmet imorse. Nu får det vara nog.
Jag är trött på min vinterlook, mjukiskläder, mysiga tofflor, vantar, halsduk, vinterjacka. Jag är trött på uppsatslooken. NI vet den där jag beskrev att man hade i uppsatstider om stripigt hår, äckliga kläder osv. Det är antiingen den eller träningslooken jag har kört med sedan i januari nu. Jag är sååååååå trött på det.
Fick en upswing på begravningen förra veckan, när jag såg hur jag eg ser ut. Personen bakom denna vinterklädda/uppsatsskrivande/träningsnarkoman. Hon ser ju fan rätt bra ut.
Jag gjorde en kupp mot henne och vaxade bena, noppade ögonbryna och slängde på mig läppstiftet. She is back.

Nu ska bara orken komma tillbaka med. vad tror ni? Kan det funka? Kan man tvinga sig i någon slags psykiskform? Jag tvivlar starkt men det finns inget som inte säger att det är värt ett försök? Jag ska försöka.

Separationsångst lider jag också av. Jag har lite tyckt att det ska bli skönt att lämna Kalmar, nu när jag inser hur snabbt det går vet jag inte riktigt om jag är färdig, paniken börjar sätta sig med att om några veckor är jag mer eller mindre bostadslös, inte arbetslös som tur är. Jag vill inte bo med mamma och pappa. Ledsen mor och far.
Dock borde jag väl se det hela som en rolig grej. Ihöst får jag möjligheten att börja om igen. På nytt. Ny stad, nytt land kanske? Nytt folk. Precis när jag har gått och vant mig med de jag har här nu. Jag börjar tröttna på att ständigt byta vänner, inte för att jag byter utan för att folk flyttar kort och tvärs. Jag har separationsångest för allt. människor också. Tycker det är jobbigt när människor man gillar helt plötsligt inte finns tillgängliga som de brukade. That sucks.

nu ska jag sluta skriva blogginlägg, och göra nytt nyttigt igen.


Rock´n Roll mina vänner.