Sex is on fire
Nej det är dags för mig att visa upp min pessimistiska sida. Stavas det ens så? Inte vet jag. Jag har glömt hur man stavar har jag märkt. Jag är inte alls lika bra på det som jag var förr.
sitter och kollar SVT-Play nu, en dokumäntär som heter Sämre än Djur. Jag kan bli så upprörd av saker. Detta är en sak jag blir upprörd av. Muslimska unga människor som blivit dödshotade och avvisade av sina familjer pga av sina sexuella läggningar. Homosexuella. Jag önskar jag förstår, men inte ens de äldsta teorier om detta ämne gör jag att förstår, förstår hatet till något som är så naturligt. vad är det för skillnad att älska en av varje kön som en av samma. Jag ser ingen skillnad, kärlek är kärlek och är den besvarad så är det undbart oavsett.
Se dokumäntären:
http://svtplay.se/v/1715502/dokumentar/samre_an_djur
Idag har det varit en bra dag, tills jag kom hem och drabbades av en plötsligt svacka. Jag fick grym ångest och fick svårt att andas och ville egentligen bara springa ifrån mig själv men jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Jag är bäst på att ignorera, bestämma mig att det går över och trycka undan och bara kämpa vidare.
Jag hatar när tårarna bränner under ögonlocken och man känner något slags självhat för ett ögonblick som får en att tappa fotfästet för en sekund. Dock hittar jag tillbaka lika snabbt igen med orden att det ordnar sig ekande i huvudet tills jag tar mig samma och pressar undan tårarna och ångesten. Jag hatar när det gnager, när det gnager och sliter i mig och jag känner mig sliten mellan tusen olika vägar och försöker intala mig att en av dem är förmodligen den rätta. Det tror jag egentligen inte på. Jag tror inte det finns en rätt väg och att vissa val gör att man kan ta sig fram dit och vissa kan leda en vilse. Jag tror egentligen ingenting. Jag vet egentligen inte varför jag ens existerar. Det är också saker jag gärna vill veta men som jag också skjuter undan på framtiden, någongång kommer väl smällen, då man får sig en rejäl rak höger och bara drabbas av den där "aha"-upplevelsen. One can only hope! Tills dess fortsätter jag le och satsa på att se det hela från den positiva sidan, dock gör det alltid lika ont när det visar sig att den inte stämmer men om man skulle gå och tänka negativt jämt så gör det ju ont lite hela tiden. Hellre en stor fet smäll då och då, än något som ständigt gnager!
Nej nu ska jag sluta filosofera och smyga mig ut i korridoren ihopp om att inte träffa någon påväg till toaletten. Jagorkar inte. vill inte. varför bor jag i korridor? Jag är inte ens människo-människa!
Rock´n roll mina underbara själar till vänner och familj!
sitter och kollar SVT-Play nu, en dokumäntär som heter Sämre än Djur. Jag kan bli så upprörd av saker. Detta är en sak jag blir upprörd av. Muslimska unga människor som blivit dödshotade och avvisade av sina familjer pga av sina sexuella läggningar. Homosexuella. Jag önskar jag förstår, men inte ens de äldsta teorier om detta ämne gör jag att förstår, förstår hatet till något som är så naturligt. vad är det för skillnad att älska en av varje kön som en av samma. Jag ser ingen skillnad, kärlek är kärlek och är den besvarad så är det undbart oavsett.
Se dokumäntären:
http://svtplay.se/v/1715502/dokumentar/samre_an_djur
Idag har det varit en bra dag, tills jag kom hem och drabbades av en plötsligt svacka. Jag fick grym ångest och fick svårt att andas och ville egentligen bara springa ifrån mig själv men jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Jag är bäst på att ignorera, bestämma mig att det går över och trycka undan och bara kämpa vidare.
Jag hatar när tårarna bränner under ögonlocken och man känner något slags självhat för ett ögonblick som får en att tappa fotfästet för en sekund. Dock hittar jag tillbaka lika snabbt igen med orden att det ordnar sig ekande i huvudet tills jag tar mig samma och pressar undan tårarna och ångesten. Jag hatar när det gnager, när det gnager och sliter i mig och jag känner mig sliten mellan tusen olika vägar och försöker intala mig att en av dem är förmodligen den rätta. Det tror jag egentligen inte på. Jag tror inte det finns en rätt väg och att vissa val gör att man kan ta sig fram dit och vissa kan leda en vilse. Jag tror egentligen ingenting. Jag vet egentligen inte varför jag ens existerar. Det är också saker jag gärna vill veta men som jag också skjuter undan på framtiden, någongång kommer väl smällen, då man får sig en rejäl rak höger och bara drabbas av den där "aha"-upplevelsen. One can only hope! Tills dess fortsätter jag le och satsa på att se det hela från den positiva sidan, dock gör det alltid lika ont när det visar sig att den inte stämmer men om man skulle gå och tänka negativt jämt så gör det ju ont lite hela tiden. Hellre en stor fet smäll då och då, än något som ständigt gnager!
Nej nu ska jag sluta filosofera och smyga mig ut i korridoren ihopp om att inte träffa någon påväg till toaletten. Jagorkar inte. vill inte. varför bor jag i korridor? Jag är inte ens människo-människa!
Rock´n roll mina underbara själar till vänner och familj!
Kommentarer
Postat av: sofie
Vet du vad jag tror? Jag tror inte det finns någon mening med livet. Inte så som man tänker sig i alla fall. Jag tror bara att vi finns här i en millisekund och det gäller att njuta av den lilla tid vi har så mycket som möjligt. Varför oroar vi oss så mycket? Vi borde vara mer som djuren: känns det skönt att ligga på rygg och stirra i taket så ska vi göra det. Förr eller senare känner vi för något annat!
Postat av: Jessica
Jag håller nog med dig. Jag tror man ska njuta så mycket man kan av livet och inte stressa igenom det med en massa måsten om vad man borde göra!
Ligga och stirra i taket kan vara jävligt skönt dessutom :)
Trackback
